Unsplash. JAS-39 Gripen. Foto: Berend Verheijen.
Det kommande Nato-inträdet öppnar en mängd nya affärsmöjligheter för den svenska försvarsindustrin. Som Ukrainakriget har visat gäller det för Nato att ligga steget före i den högteknologiska utveckling som nu går med rekordfart, skriver Natoexperten Ann-Sofie Dahl.
Försvarsindustrin var tidigare något som man rynkade på näsan åt i de fina salongerna. Att tillverka och sälja vapen ansågs på, alltför många håll, som oetiskt, rentav krigshetsande. Som om det var vapnen själva som helt på egen hand satte igång krig och konflikter. Och som om försvar var ett helt okänt fenomen. Men det var då det, före det ryska angreppet på Ukraina och den svenska Nato-ansökan snabbt därefter.
Alltsedan ryssarna chockade omvärlden med sitt brutala invasionskrig i Ukraina har flera viktiga insikter sent omsider spridit sig. Dels att Sverige är i akut behov av västliga säkerhetsgarantier.
Och dels att försvarsmateriel och vapentillverkning faktiskt är en grundläggande förutsättning för att ett land och folk ska kunna försvara sig mot en aggressiv angripare. Som i det aktuella fallet dessutom befinner sig i Sveriges absoluta närområde.
De många vapenleveranserna till den tappert kämpande ukrainska försvarsmakten har på ingen tid gjort akronymer och materielbeteckningar, som NLAW, CV90, Leopard och mycket annat – till begrepp på var mans läppar.
Och plötsligt är försvarsindustrin nu poppis som aldrig förr.
Orderblocken fylls i rask takt, men produktionskapaciteten har svårt att hänga med när både den ukrainska och de europeiska försvarsmakterna, vars lager dräneras samtidigt som man ska uppnå målet med ett minimum av 2 procent av BNP till försvaret, ska servas med materiel.
Det är många hål som ska fyllas på en och samma gång. Och inte blir det precis billigare när alla rusar iväg mot samma leverantörer på sina inköpsrundor.
För den svenska försvarsindustrin, som är mycket välansedd internationellt, är det förstås goda nyheter att produkterna är uppskattade och gör skillnad i kriget bara några timmars resa från vår gräns.
Det kommande Nato-medlemskapet öppnar dessutom för en rad nya affärsmöjligheter. För trots en del alarmistiska skriverier är det svenska Nato-medlemskapet enbart en fråga om när och inte om, för att återanvända Nato-vokabulären från utvidgningarna på 90- och 00-talen.
Inte för att svensk försvarsindustri tidigare har varit förhindrad att sälja sina produkter till Nato-länderna, absolut inte. Men branschen har ofta självmant valt att göra den svenska allianslösheten till en affärsmässig dygd och nischat sig för marknaden utanför Nato.
Det är en strategi som inte minst Saab stått för. Resultatet kan väl diplomatiskt formulerat sägas ha blivit lite varken eller, i alla fall med den nationella stoltheten JAS Gripen; Saab producerar förstås mycket annat i världsklass än enbart stridsflyg.
Så värst många stridsflygsaffärer har det inte blivit, och de som till slut har gått i lås har inte sällan varit till länder med politiskt lite skakigt rykte – och allt vänskapligare relationer till Ryssland.
Försöken att sälja till våra nordiska grannar har inte heller gett några imponerande resultat. Men så har procurement – försäljning av försvarsmateriel – alltid varit den klart svagaste länken i det nordiska försvarssamarbetet, Nordefco.
Finlands val av amerikanska F-18 Hornet på 90-talet är ett klassiskt exempel på att den nordiska solidariteten inte överträffar de säkerhetspolitiska övervägningarna. Inte heller blev det något val av Jas 39 Gripen när det var dags att uppdatera den finländska flottan av stridsflyg för något år sedan.
Även då vände Finland blickarna längre västerut och valde amerikanska F-35, liksom dessförinnan både Norge och Danmark.
I det senare fallet var förhoppningarna stora hos Saab, trots starka signaler och många varningar om att Jas 39 Gripen visst kunde vara det tekniskt bästa, och designmässigt i särklass vackraste, planet – men att det var relationerna till USA, som Danmark följt i vått och torrt sedan 90-talet, som skulle bli helt avgörande för beslutet. Och så blev det också.
Interoperabiliteten inom Nato handlar minst lika mycket om den politiska samverkan som den tekniska.
Nu ingår vi snart alla i samma försvarsgemenskap, utan någon allianslöshet som sätter krokben för affärerna.
Uppgifterna som väntar Sverige är många och flera är redan rätt givna: att säkra Östersjön med vår maritima styrka, både ovan ytan och under, bidra till luftförsvaret av Norden och Baltikum, och agera transitland för försörjning och stöd till alliansens frontstater, i första hand Finland.
Nato förväntar dock att Sverige även engagerar sig bortom den egna regionen.
Affärsmöjligheterna är lika många, både för försvarsmateriel av mer traditionellt slag som det vi sett gå åt i Ukraina – som artilleri, stridsvagnar och antitankmissiler, samt den ständiga bristvaran ammunition.
Men krigföring äger i allt högre grad rum bakom datorskärmar, på långt avstånd från fronten. Det har vi även sett här på hemmaplan när riktade cyberattacker stänger ner allt från matbutiker till banker.
För Nato gäller det att ständigt ligga minst ett steg före i den högteknologiska utveckling som går med rekordfart. Vid det senaste toppmötet i Vilnius i somras tog de allierade därför ett beslut om att upprätta en ny Defence Production Action Plan för att vässa förmågan och säkra kapacitetsökningen.
I augusti gick därefter 23 av de i dag 31 medlemsländerna samman i en riskkapitalfond för att utveckla banbrytande ny teknik och högteknologiska innovationer. Sverige blir det 24:e landet att delta den dag svenska flaggan har hissats utanför Natos högkvarter.
Den stora försvarsindustrikonferensen i Stockholm i oktober 2023 var nästa led och första gången någonsin som ett Nato-Industry Forum arrangerats i ett icke-medlemsland. Ett bevis så gott som något på såväl Sveriges starka position som invitee som svensk försvarsindustris solida renommé.
Och alldeles nyligen i november ledde försvarsminister Pål Jonson det senaste mötet i regeringens försvarsinnovationsinitiativ som syftar till att öka den civila och militära synergin och samverkan med försvarsindustrin.
För, som Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg konstaterade i Stockholm: without industry, there is no defence, no deterrence and no security.
Det är definitivt inget att rynka på näsan åt.
Ann-Sofie Dahl, docent i internationell politik, Nato-expert och Nonresident Senior Fellow vid den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council.
Den här artikeln är sedan tidigare publicerad i Dagens Industri den 2 februari 2024.
